Igår fylldes jag av en saknad, en önskan om att allt kunde vara som förut. Försöker hela tiden låta rösten i mitt huvud överrösta känslorna & minnena.
"Amanda, du är stark, du överlever det här". Jag kryper ihop i fosterställning & gråter, gråter tills jag inte längre känner de blöta tårarna rinna nedför kinden.
Rummet fylls av ett försök till att kippa efter andan, tunga och snabba andetag till jag somnar. Jag vaknar för att låta verkligheten slå undan fötterna för mig, för att inse att det jag går igenom inte är en mardröm utan att det är ännu ett hinder som jag måste försöka klara mig igenom. Jag önskar bara att jag för en gångs skull kan få lyckas, att jag ska slippa behöva springa i motvind och om nätterna förvandlas till den där lilla flickan i tårar.
Men mest av allt så önskar jag att du kunde titta mig i ögonen och säga att du älskar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar