Jag kommer ihåg när mamma berättade att vi skulle flytta till stan. Hur jag & Mia följde med bara någon vecka senare för att titta på lägenheten. Jag minns hur jag valde mitt rum med omsorg, såg framför mig hur jag skulle möblera, vart jag skulle hänga mina foton. Det känns som att det var igår jag spenderade min första natt här, då jag började packa upp mitt liv kartong för kartong, påse för påse. Nu är det omvänt, nu ska det packas ned.
Jag har spenderat några timmar denna kväll/natt genom att packa ned mitt liv i stora klädpåsar ifrån IKEA. Se hur de sakta blir större & tyngre. Jag grät till So you think you can dance idag, men att gråta över någonting som verkligen gör en ledsen, att gråta för verkligheten finns inte där längre. Jag kanske har stängt av alldeles för mycket så att jag glömt bort hur jag egentligen mår. Det kanske är bäst så?
Jag tittar runt omkring mig för att se hur tomt det är. Hur jag är omringad av alla påsar. Bara så där ska jag flytta ifrån en lägenhet som så länge varit mitt hem, en plats där jag successivt byggt upp en trygghet. Ingenting, inte en enda tår.
How long before it cracks?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar