Det ringde på dörren, mamma öppnade.
"Åh, har jag fått blommor", hon lät glad.
"Amanda, det var till dig". Jag suckade för jag visste vem det var ifrån. 10 stora röda rosor med en fastklistrad lapp med meningen: jag älskar dig.
Det är tråkigt att man ska behöva bli ledsen för att man ska få blommor, tråkigt att det ska behöva gå så långt innan man för första gången får ett blommogram. Det är en svår omställning även om det bara varat i 2 dagar så är det svårt. Att aldrig ringa det där samtalet som tidigare varit en rutin, att aldrig stämma av vad som inträffat under dagen. Han låg först på min kontaktlista, alltid. Nu ligger han sist, att höra hans röst just nu skulle bara förvärra allting. Jag kan inte gråta, kan inte fatta, eller vill inte fatta? Det enda jag vet är att jag överlever, det gör jag alltid, men det kommer att ta lång tid innan mitt hjärta fungerar som det ska igen. En svår och lång process innan förlåtelse kommer på tal.
Jag har inga svar på framtiden, kanske blir det vi igen, kanske inte. Jag vet bara att just nu känns allt som tomma ord och löften. Jag vill inte höra massa löften, jag vill se resultat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar