Jag minns det som igår när mamma satt i köket med sin allvarliga min efter att hon fått reda på att jag och en tjejkompis varit ute på Westerqvarn. Hon skulle säga någonting som jag lever efter än idag, att ta konsekvenserna av sitt handlande. Sanningen kommer alltid fram därför är det inte mer än rättvist att vara ärlig, inte bara mot sig själv utan även mot sina medmänniskor. Varför leva i en falsk värld och framstå som någon annan än den man egentligen är? Varför hela tiden låtsas som att allting är bra när det inte är det, varför, varför, varför? Det är då man inbillar sig själv att det är den lättaste vägen, men det man inte inser är att det egentligen är tvärtom. Ju längre tiden går ju större och allvarligare blir den lögn som man håller inom sig, ju längre tiden går desto mer växer ångesten inombords. Ärlighet varar alltid längst även om det innebär att det man håller kärt går förlorat.
För vem vill leva ett liv uppbyggt av förnekelse och lögner?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar