Jag ligger i sängen, lyssnar på min playlist på spotify döpt till: depp. I bakgrunden hör jag regnets rogivande droppande mot balkongtaket. Jag vill alltid bo här, i denna underbara lägenhet där ingenting påminner mig om honom. Jag vill inte åka hem, inte sova i min säng, äta i köket, ta en dusch. Jag vill börja om på nytt. Skaffa något eget, där jag kan finna ro.
Kanske är dags för mig att flytta hemifrån, skaffa ett riktigt jobb, eller bara lämna Sverige?
Jag orkar inte med denna hemska vardag. Alla lögner ifrån honom, undvikelser.
Han kan mitt telefonnummer, ändå får jag bara sms. Feg & rädd, men för vad?
Förstår ingenting. Dessa varelser, så komplicerade & egoistiska, finns det inga känslor där någonstans?
Jag gråter inte ens längre. Jag är lika torr som Saharaöknen. Blir man så här hårdhudad? Har jag sjunkit till samma nivå som honom, stängt av känslorna helt? Har jag gått & blivit en man? Herregud vad jag svamlar på, vet inte ens vad jag svamlar om... typ.
Ska upp innan 07.00 imorgon & jag kunde inte känna mig mer pigg än vad jag är, tror jag?
Fick mig ett gott skratt åt ett album på Facebook idag iaf, haha. Finner inga ord, det är bara tragiskt.
Imorgon ska jag säga farväl av detta underbara hem, städa lite, gymma, hälsa på polisen & därefter åka hem till moi. Kanske ska man elda upp alla grejer? Varför visa respekt & kärlek när man inte får något tillbaka? Nä, så okänslig kan jag väl ändå inte blivit.
Pissar på deppmusiken iaf, nu åker Hoffe på!
PUSSS!