Jag är arg på mig själv. Irriterad över hur naiv jag har varit alla dessa år. Alla de gångerna han tittat mig i ögonen & ljugit. Alla de gångerna han svurit att han talat sanning, att det var på ett annat sätt, alla de gångerna jag köpt hans lögner & skitsnack när jag egentligen skulle följt min hjärna, inte mitt hjärta.
Jag har dömt henne för någonting som han borde fått skulden för. FAN! Hur kunde jag vara så dum? Ska det vara så svårt att berätta sanningen för en gångs skull, att våga svara & berätta som det är. Uppenbarligen.
Jag kommer hela tiden fram till den tråkiga & enformiga telefonsvararen där kvinnan uppmuntrar en att man kan skicka sitt telefonnummer till abonnenten.
Vafan då för? Som att han ringer upp? Nej. Han är för feg för att berätta sanningen, att för en gångs skull våga släppa greppet om alla dessa lögner han levt efter hela sitt liv. Jag är hans docka som han kan behandla hur som helst, eller han tror att han kan behandla mig hur som helst. En tygdocka som han trampar på, spottar på, kastar med, en tygdocka som för varje dag som går blir mer trasig & sliten.
Jag tänker inte vara den där tygdockan mer. Jag är värd mer än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar