Helt plötsligt brister allt. Helt plötsligt befinner sig tårarna på kinderna igen. Helt plötsligt försvinner all energi & vilja. Det kommer så plötsligt, alltid på kvällen när jag ligger i sängen, ensam. Det är som en inställd klocka som ringer när det är dags att bryta ihop, när det är dags att ta av sig den där masken för ansiktet som hela tiden försöker intala mig att vara stark, att stå på mig, hitta mig själv, ta hand om mig själv.
Varför kan du inte bara svara så att vi kan avsluta allt på riktigt. Så att jag kan få höra dig säga orden som du så många gånger redan skrivit.
Jag behöver höra det ifrån dig. Jag förtjänar att få höra dig säga det, inte skriva.
Jag vet inte vem jag är längre. Kanske är det just det jag måste komma på. Kanske hör jag inte hemma här? Tankarna fyller hela mig, får mig att vilja kräkas, sova, bara vara ifred.
Men en inre vilja pushar mig att fortsätta, fortsätta leta & orka.
Jag kan klara det här. Ett steg i taget, sakta men succesivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar