Jag inser inte att jag är förbannat jävla ful. Gör ett desperat försök till att bli brun & får bort mina äckliga finnar genom att smörja in mig med BUS & sola i vårt kassa solarium.
Inbillar mig själv att mitt hår vuxit någon cm när det är så genomslitet & tunnt så att man ser mellan hårstråna.
Tränar några gånger i veckan helt förgäves, bristningarna & gamnacken kommer inte försvinna mer för det.
Hör av mig till en kille, är gullig & visar hur mycket han betyder, visar att jag ångrar mitt beslut men han svarar inte, skiter bara i att bry sig. Köper fina underkläder som han ska få se mig i, men till vilken nytta då han inte ens har tid att ses?
Jag jobbar på Burger King & får ångest att gå till jobbet men är för lat för att söka nytt.
Kanske är det min dåliga dag som talar, den kommande mensen, en depression eller så är det bara så att jag insett hur patetiskt mitt liv faktiskt är. Hur lite jag egentligen är värd.
Fan. Jag skiter snart i allt. Går i mjukisar hela dagen, säger upp mig, lever på socialbidrag & gör ett försök att bli riktigt jävla fet. För just nu känns det som att mitt liv är allt annat än värt att leva.
Stänger av telefonen & önskar att allt var en mardröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar