Igår så fick en viss A mig att inse vad jag måste göra, vad jag måste tänka för att överleva. Det är enkelt: Jag hatar honom. Allt han sagt, hur han fått mig att må efter mina misstag eller till & med efter hans, alla gånger han sagt att han älskar mig & aldrig skulle kunna bedra mig, att jag var den enda. Alla gånger vi lovat varandra att vara ärliga, vad som än händer.
Jag är äcklad, inte utav mig själv, utan utav honom. Av hans botten, hans samvete, hans feghet. Människan jag varit kär i har varit allt annat än vad jag trott att han varit. Det har varit som att jag levt i en låtsasvärld, där hans meningslösa ord fått mig att tro honom.
Fyfan. Återigen får jag kvällningar.
Jag är stark & mitt liv har precis börjat, på riktigt. Sakta men säkert ska jag bli mig själv igen, må bra igen, på egen hand.
Jag behöver ingens bekräftelse för att veta att jag är bra, jag behöver ingen lögnare i mitt liv som ska få mig att må dåligt över någonting han åstadkommit.
Det tog min mamma x-antal år innan hon lämnade min pappa, innan hon lämnade alla lögner & otroheter. Men hon står än på benen, hon kämpade sig igenom det.
Jag ska inte göra samma misstag, jag ska inte tolerera lögner & svek i mitt liv, ALDRIG.
Jag är Amanda Westerholm & jag tillåter fan heller att någon behandlar mig som skit, för jag är bättre än det, förtjänar bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar